pikka

Hjärnan spelar ibland gryma spratt men jag har nu accepterat logiken bakom det- att vakna är nästan som att födas på nytt. Man trängs upp till ytan utan förhistoria, sedan får man sätta ihop det förflutna i takt med blinkningar och gäspningar och foga samman skärvorna i kronologisk ordning innan man stålsätter sig inför nuet. Förr intalade jag mig själv att jag levde i nuet. Jag har kommit på mig själv för många gånger nu, för att tro på det. Frågan är om jag någonsion kommer leva i nuet helhjärtat, om någon kommer? För allt jag gör, allt jag tänker, allt jag vill lära mig handlar på något sätt ändå om den kommande tiden-framtiden!